Landet och dess historia

Sloveniens geografiska läge

Slovenien är beläget mellan Italien, Österrike, Ungern och Kroatien, med en kort kust mot Adriatiska havet. Idag är Slovenien ett av de mest utvecklade länderna av dem som tidigare räknades som öststater. Landet är litet, drygt 20.000 km2, vilket blir ungefär Smålands storlek. Befolkningen på ca. 2 miljoner är etniskt homogen, omkring 90% är slovener. Huvudstaden är Ljubljana.

Kort historia

Enligt gällande teori ingick slovener i folkvandringsvågen under andra hälften av 500-talet, då dagens sydslaviska områden befolkades av slaver. En annan hypotes är att slovenerna är ett ursprungligt folk som har bott i området i över 3000 år. I antiken kallades folket för veneter, eller Enetoi hos t.ex. Herodotos och Homeros i det antika Grekland. Att dessa veneter är slovenernas förfäder styrks både av geografiska namn som kan tolkas utifrån det slovenska språket, men ligger långt utanför då- eller nuvarande slovenska etniska områden och venetiska inskrifter som man har lyckats tolka med det slovenska språket som grund.

Från den slaviska invandringen och fram till ungefär slutet av 800-talet levde slovener i självständiga statsbildningar, av vilka den mest framträdande var Karantanien (efter romarnas civitas Carantana), dagens Kärnten. Karantanien kom dock alltmer under frankernas inflytande och befolkningen kristnades under våldsamt motstånd. Karantanien är den allra äldsta slaviska statsbildning om vilken några urkunder har bevarats intill våra dagar. Statens överhuvud var en furste som tronsattes i folkets närvaro, en demokratisk sed som bevarades fram till år 1414.

Efter Karantaniens upphörande levde slovener under frankerna och senare under den habsburgska dynastin, i det som med tiden kom att bli Österrike-Ungern. Under århundradena inträffade bland annat turkiska anfall som började på 1400-talet och bondeuppror på 1500-talet.

Vid första världskrigets slut 1918 anslöt sig slovenerna till det som blev Serbernas, Kroaternas och Slovenernas kungarike (SHS), sedermera Jugoslavien. Mycket av slovenskt område gick förlorat till en av segrarmakterna, Italien, men även till det kvarvarande Österrike, bl.a. ett en gång slovenskt kärnområde, Kärnten. Det är bara tack vare en slovensk väpnad insats under ledning av general Rudolf Maister som Sloveniens norra gräns ligger där den ligger, annars skulle förlusten av land varit ännu större.

I Jugoslavien levde slovener i drygt 70 år, fram till 1991. Under andra världskriget, för slovenernas del 1941-1945, utkämpades bittra strider mellan slovensk gerilla (partisaner) och ockupationsmakternas (italienarnas och tyskarnas) styrkor, men även mellan slovener. Det fanns nämligen två grupperingar: de kommunistledda partisanstyrkorna och de s.k. vitgardisterna som ställde sig på ockupationsmakternas sida i sin tro att på det viset kunna rädda landet och nationen.

Efter krigets slut utvidgades gränsen till Italien, dock förblev Trieste, en gång en stad med övervägande slovensk befolkning, kvar i Italien. Slovenien blev en delstat, eller republik, i det nya Jugoslavien under Titos ledning. Efter Titos frånfälle blev slitningarna för starka, främst efter Miloševićs makttillträde i Serbien. Man kunde inte böja sig inför kraven på centralisering av makten till Belgrad och antydningar om ett centraliserat utbildningssystem, vilket hotade att utplåna den slovenska nationen.

Efter ett 10 dagar kort krig mot den jugoslaviska armén 1991 blev Slovenien en självständig stat. Idag räknas Slovenien som den mest utvecklade staten i forna Östeuropa och är idag en av de nya medlemarna i EU.

Språk och litteratur

Språket är sydslaviskt, med ett särdrag som skiljer det från andra talade indoeuropeiska språk i Europa. Det använder sig utöver singular och plural även av dualformen, d.v.s. grammatiskt skiljer man mellan en, två eller flera. Dessutom används genitivformen vid negationerna, vilket är typiskt för några kvarvarande språk i en gång veneternas spridningsområde. Detta tyder på att språket är äldre än de omgivande slaviska språken.

Den äldsta bevarade texten på slovenska, och för den delen på något slaviskt språk överhuvudtaget, upptäcktes år 1807 i München bland latinska manuskript som förts dit några år tidigare från den bayerska staden Freising. Efter den staden fick de sitt namn – de freisingska monumenten. Dessa nedtecknades troligen mot slutet av 900-talet, men är avskrifter av äldre original. Under de senare århundradena, fram till utgivningen av den första slovenska tryckta boken, träffar man bara på enstaka skrifter på slovenska. I de flesta fall tjänade de samma syfte som de freisingska monumenten, d.v.s. som stöd för prästerna vid gudstjänster.

pic_freising
De Freisingska monumenten

Under 1520-talet började protestantismen få fotfäste i de slovenska områdena. Ett av påbuden var att man skall tjäna Gud på sitt eget språk, vilket ledde till att den första slovenska boken, en katekes, trycktes år 1551. Den skrevs av den protestantiske prästen Primož Trubar. Den följdes av flera, skrivna både av honom och andra protestantiska skriftställare. 1598 förbjöds dock protestantismen och därmed tystnade även det slovenska tryckta ordet.

Slovenskan i skrift återuppstod under upplysningstiden, under en period som kallas ”nationell pånyttfödelse”. Även då var det präster som stod för spridningen av det skrivna ordet, denna gång i utbildningssyfte. Den första boken som kom ut var Abecedika (1765), skriven av pater Marko Pohlin ur diskalceatorden (barfota augustiner) och användes som lärobok i grundskolorna. Flera böcker av samma slag följde efter.

Kring sekelskiftet 1800 samlades kring Žiga Zois en skara slovenska författare, diktare och dramatiker. Den mest betydelsefulle var kanske Anton Thomas Linhart (1756–1795) som skrev de första slovenska dramaspelen och även den första vetenskapligt belagda historieskrivningen över den slovenska nationen. En annan var Valentin Vodnik (1758–1819), präst och diktare, som även utgav den första slovenska tidningen, Ljubljanas nyheter, under åren 1797–1800.

Kretsen kring Zois banade väg för den litterära utvecklingen i Slovenien. Denna utveckling följde i stort sett de litterära strömningarna i Europa.

Under romantiken (fram till 1848) kom France Prešern, som räknas som slovenernas största skald.

Under realismen (1848–1899) verkade bl.a. Anton Aškerc som blev god vän med den svenske slavisten Alfred Jensen.

Efter realismen kom modernismen (1899–1918), representerad bl.a. av Ivan Cankar. Den följdes av expressionismen (1918–1930), representerad av Edvard Kocbek, och socialrealismen (1939–1941) med Prežihov Voranc som en av företrädarna.

Inte heller under krigsperioden 1941–1945 tystnade litteratur och poesi. Även här märks Edvard Kocbek och dessutom Matej Bor, som senare kom att bli en av upphovsmännen bakom hypotesen om slovenernas venetiska ursprung. Inte heller annat kulturliv tystnade helt. I december 1941, under italiensk ockupation, hölls en trotsig koncert av den akademiska sångkören, som spelades in i smyg av Rudi Omota, som inför den inspelningen fick göra djärva omkonstruktioner av inspelningsapparaturen för att den tillgängliga filmrullen skulle räcka till. På den tiden spelade man in längre stycken fotografiskt på filmrulle. Den inspelningen är bevarad och arkiverad hos Radio Slovenien.

Det finns naturligtvis också företrädare för den moderna slovenska litteraturen och poesin efter år 1945. Vi vill inte räkna upp dem, det är lätt att missa någon. Dock är många slovenska författare och skalder, så väl moderna som äldre, dåligt representerade i svensk översättning. Listan av översatta litterära verk från svenska till sloven ska är mycket lång, medan endast några få slovenska verk har översatts till svenska.

Slovenerna och världen

Slovenska vetenskapsmän

Det både fanns och finns fler än vi kan nämna här. Därför nämns bara några.

Liksom utländska vetenskapsmän kom till slovenska nejder, har inhemska utvandrat och skaffat sig ära och berömmelse utomlands, t.ex. matematikern och astronomen Hallerstein, som hamnade ända borta i Peking och på grund av sina vetenskapliga bedrifter där blev utnämnd till mandarin. Språkvetaren Janez Žiga Valentin Popovič (1705–1774) gav de tysktalande nationerna en av de första praktiskt användbara grammatikorna, men han var även naturvetare, framförallt en god svampkännare. Biodlaren och målaren Anton Janša (1738–1773), lärare i biodling vid hovet i Wien, skaffade sig världsrykte genom sina studier av djurens liv. Hans verk En fullständig lära om biodlingen kom i en ny engelsk upplaga så sent som år 1951!

Inom matematiken stöter man på det första internationellt betydande slovenska namnet redan på 1100-talet (Herman från Kärnten). Från och med 1400-talet är det ingen sällsynthet längre att en i Slovenienfödd matematiker undervisar vid något av de berömda universiteten i Europa. Mest förtjänstfull är dock säkert Jurij Vega, bl.a. författare till logaritmiska tabeller som användes av vetenskapsmän i hela världen ända fram till de elektroniska räknemaskinernas genombrott. 1954 fick han en 76 km bred krater i Mare Australe vid månens sydöstra kant uppkallad efter sig.

I Ljubljana verkade två betydande naturvetare, bröderna Žiga och Karel Zois. Karel sysslade med botanik, medan Žigas mineralogiska samling än idag kan beskådas i Ljubljanas Nationalmuseum. Ett stort uppsving upplevde även dåtidens medicin: I Ljubljana fanns ett anatomiskt institut, på den tiden den enda inrättningen av detta slag i denna del av Europa. Den mest betydelsefulle läkaren av slovensk börd var Marko Plenčič som år 1762, redan hundra år innan Pasteur bevisade det, skrev ned ett antagande att smittosamma sjukdomar förorsakas av mikrober. I Ljubljana verkade även ett astronomiskt observatorium, vilket bekräftas av de europeiska reaktionerna på observationen som Johannes Schöttl gjorde vid Venus passage över solytan 1761.

Slovenska missionärer

Den förste missionären som vistades utanför Europa och lär ha varit av slovensk börd tros vara Odorik Matiuzzi från Pordenonne (Odorico de Pordenonne), om antagandet att namnet Matiuzzi härletts från slovenska Matijevec eller Matjúc är korrekt. Denne gjorde under åren 1318–1330 en resa till Indien och sedan förbi Andamanerna, Nikobarerna, Sumatra, Java och Borneo till storkhanens hov i Peking.

Jesuiten Joannes Baptista Messari (Mesar) från Gorizia (Gorica) reste till Kina 1705. Han bodde i Kanton och Macao. Under försöket att missionera i Indokina togs han vid en förföljelse av katolska präster till fånga och dog efter tio månaders fångenskap i en bambubur år 1723. Även hans bror Ivan Pavel Mesar gick en våldsam död till mötes i östra Indien.

Augustin Hallerstein har vi nämnt tidigare. Han föddes 1703 i Mengeš nära Ljubljana och kom 1739 som jesuit till det kinesiska kejserliga hovet i Peking. 1749 utnämndes han till hovastronom och den matematiska avdelningens föreståndare. Han utarbetade en karta över Manchuriet och reste i diplomattjänst två gånger mellan Peking och Macao (han beledsagade portugisiska utsända – 200 mil fågelvägen!). Som tack upphöjdes han till mandarin av tredje graden. Kineserna kallade honom Lieou Song Ling K’iao Nien. Han dog 1774 och vilar på jesuitkyrkogården i Peking.

Mer uppmärksamhet förtjänar Ignatius Knoblehar. Med honom påbörjades ett livligt missionsarbete, som fick mer vetenskapliga än religiösa resultat.

Ignatius Knoblehar föddes den 6 juli 1819 i Škocjan nära Novo Mesto. Efter två års teologistudier i Ljubljana, vari ingick bl.a. hebreiska och arabiska, fortsatte han sina studier i Rom. 1846 sändes han till Libanon för att vänjas vid klimatet, språket och sedvänjorna. Därefter reste han över Palestina och Alexandria till Khartoum, dit han anlände 1848. Han valde Khartoum till sin första och viktigaste missionsbas.

Med två missionärskolleger hyrde han en segelbåt och seglade söderut längs Vita Nilen till trakterna där dittills ingen europé hade satt sin fot. Där tänkte han bygga upp en missionsstation men hindrades av de muslimska slavhandlarnas intriger. I mars 1850 återvände han till Khartoum och samma år avreste han till Europa. På vägen överlämnade han sin etnologiska samling till museet i Ljubljana och fortsatte sedan till Wien, där han övertalade kejsar Franz Joseph att ge sitt beskydd till den sudanesiska missionen, stödja den finansiellt och sända sin konsulära representant till Khartoum.

Innan han återvände, samlade Knoblehar flera slovenska missionärer och hantverkare kring sig och avreste med dem till Afrika. Med deras hjälp upprättade han ännu två missionsstationer, varav den sydligaste låg på 4°35′ nordlig bredd.

På grund av det ohälsosamma klimatet och malarian, mot vilken på den tiden ännu inte fanns några läkemedel, dog Knoblehars missionärer inom loppet av några år. Längst levde Jernej Mozgan, som avled den 24 januari 1858. Snart därefter avled Knoblehar själv på väg till Rom.

Knoblehar (av infödingarna kallades han Abuna Soliman) gjorde under sin tid i Sudan sex resor längs Nilen. Från Alexandria till den sydligaste punkten som han nådde är det hela 4100 kilometer. I hans skeppslogg står det att han den 16 januari 1850 kom till 4°12′ nordlig breddgrad. Något längre mot söder trängde han därifrån med en roddbåt och till fots. Under många år förblev Knoblehar den ende som lyckats komma så långt söderut i Sudan.

Från Nordamerika är den mest kände Friedrich Baraga som föddes den 29 juni 1797 på slottet Mala vas nära Dobrnič, en bit söder om Ljubljana. Till New York anlände han någon av de sista dagarna år 1830 och på våren 1831 började han med sitt missionsarbete bland indianerna från Ottawastammen på Michigansjöns ostkust. Baraga försökte avhålla dem från rusdrycker och bemödade sig att främja deras kulturella och ekonomiska utveckling. Han lärde dem jordbruk och hantverk och försökte få dem bofasta. Där de slog sig ned, grundade han indianska kyrkor och skolor, men han författade och fick även böneböcker och böcker med religiöst innehåll utgivna på deras språk. Eftersom han motsatte sig de snäva intressena från köpmän, protestantiska präster och regeringen, blev han 1835 förflyttad till en ny arbetsplats bland chippewaindianerna vid Lake Superior.

Under sina fem år bland ottawaindianerna lärde sig Baraga så mycket av deras språk, att han under det sista året kunde predika utan tolkhjälp. Då chippewaindianernas språk har stora likheter med det språk som talades av ottawaindianerna, kunde han snabbt lära sig även detta språk. På de båda indianska språken gav han ut sex böcker och flera kortare verk med religiöst innehåll. Han sammanställde och gav även ut en chippewagrammatik och en chippewa-engelsk och engelsk-chippewa ordbok.

Baraga dog den 19 januari 1868 i Marquette vid Lake Superiors södra strand. Hans medarbetare som var präster av slovensk börd och deras efterföljare tog vid, där han hade slutat.

Tidiga kontakter med Sverige

En av de tidigaste resenärerna som skildrade Norden för sydeuropéer var diplomaten och historikern Žiga Herberstein (1486–1566) som var av slovensk börd. Läkaren i den slovenska gruvstaden Idrija, Giovanni Antonio Scopoli (1723–1788, som har givit namn åt naturmedlet skopolamin) brevväxlade och samarbetade med den svenske naturvetenskapsmannen Carl von Linné (1707–1778). Linnés brev till Scopoli publicerades 1995 i Slovenien av prof. Darinka Soban, både avbildningar av originalen på latin och översättningar till engelska och slovenska. Något senare besökte den slovenske järnbrukspatronen och kulturmecenaten Žiga Zois (1747–1819) Sverige i några omgångar för att sluta framgångsrika affärsförbindelser.

1797 tågade den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte in i Ljubljana och var under några månader (mars till maj samma år) guvernör för de erövrade provinserna, vari även slovenska områden ingick. Samme Bernadotte blev 1810 Sveriges kronprins och kröntes 1818 som Karl XIV Johan.

Den svenske skalden Carl Snoilsky (1841–1903) sökte sina rötter och fann att han troligen härstammar från den slovenske protestantiske diktaren Janž Znojilšek (Ioannes Snoilshik på latin), som 1598 fördrevs från Krain (idag en del av Slovenien). Under sina resor i Europa besökte Carl Snoilsky även Ljubljana och hedrade sina förmodade förfäders stad med dikten Laibach.

Den svenske slavisten Alfred Jensen (1859–1921) har under sina resor i de slaviska länderna även varit i Ljubljana. Jensen var den förste som översatte slovensk poesi till svenska.

Informationen är hämtad ur skriften ”Slovenien – Ny medlem av EU-familjen”, utgiven av Slovenska Föreningen 2004.